Mycket har hänt!

Mycket har hänt i mitt liv, både positivt och negativt..
I somras fick min sambo beskedet lungcancer... Aldrig rökt och inte haft ett jobb med extremt mycket kemikalier... Läkarna var också chockade, att en sån ung kille skulle få lungcancer är väldigt sällsynt... 95% av de som drabbas av lungcancer är rökare och endast 5% är under 60år... Det känns så ofattbart att jag drabbats av sjukdomar, tumör mm och sen även min älskade, ordet rättvisa tycker jag vi kan ta bort ur den svenska ordlistan... Att bli berövad sin odödlighet som ung är hemskt... Men vi förösker leva på så gott som möjligt ändå, vi tar vara på vartemda sekund, för livet bjuder på så otroligt mycket härliga saker med!!!


Men nu till det positiva!
I höstas höll jag en föreläsning för medlemmar i barndiabetesfonden, känner mig väldigt hedrad att jag blev tillfrågad och fantastiskt kul att kunna förmedla något!
Här finns lite bilder!

Igår var det även 6år sen jag släppte rullstolen helt och klarade mig med hjälp av kryckor... Trodde aldrig jag skulle stå där jag står idag, från det att läkaren sa att det var 50% chans att jag skulle kunna gå igen till att idag stå på innebandyplanen! Helt fantastiskt!!!!!!

Funderar på om jag ska börja blogga lite mer ordentligt igen och om jag i såna fall ska fortsätta här eller på en ny blogg...


Jag och älskade Peggy!

Älska utmaningen!!!


Ett mål jag haft i 5.5år har nu uppnåtts!

Känns som att jag drömmer, jag har fått nypa mig många gånger i armen... Inser att det faktiskt är sanning, att det händer! Från att ha varit helförlamad från midjan till att stå på innebandyplanen igen, som spelare! Det är så häftigt och att man aldrig ska ge upp, det är min resa ett levande bevis på!
Igår var jag med i en liten intervju på radion, känns knappt som det handlar om mig, har jag tagit mig såhär långt? Coolt!
Klicka här för att lyssna på intervjun!


En liten liten del av all den lycka och tacksamhet jag känner!

Vill också med detta inlägg ödmjukt tacka min fantastiska familj, min sambo, min släkt och de vänner som stöttat mig under resans gång, utan er hade jag aldrig stått där jag står idag!

Nu kan jag skriva mitt namn med matchtröjans nummer efter, känns galet bra!

//Julia #6


Tack till er som har offentliga toaletter!

Vill idag rikta ett stort tack till er som har offentliga toaletter, restauranger, bensinmackar mm... Det är ofta ni är räddaren i nöden för mig när magen inte riktigt vill som jag själv vill! Igår var det återigen räddningen i nöden!

Det gör ju också att jag trots att magen ibland krånglar vågar ge mig ut när jag vet att det finns toa i närheten, jag blir liksom inte instängs i en lägenhet!

Idag ska jag till sjukgymnasten och även bli intervjuad för ett reportage! Alltid lika spännande att förhoppningsvis kunna inspirera andra människor!

Träffade igår en vän till mig som drabbats av cancer. Jag har verkligen fått ett helt nytt perspektiv på vad vackert är! Att ett skratt kan vara så vackert och att gnistrande ögon kan vara så vackert, det är helt fantastiskt!

Idag ska bli en bra dag, jag har möjlighet att påverka denna dagen och jag är glad att jag får uppleva denna dag!


Jag har faktiskt tagit mig härifrån...

till...

....att kunna springa!

Älska utmaningen!

GRATTIS!

Kusinen tog studenten i torsdags, så fin var hon! Alltid lika roligt med studenten! Kommer själv ihåg vilken lyckodag det var!


Jag och Madde!

Har faktiskt tagit mig tid att vila, förutom shopping idag på 8h! Kan säga att jag är ganska trött i benen... Men suget efter träning är enormt just nu! Imon blir de bröllop, är alltid lika mäktigt tycker jag!

Älska utmaningen!

Att planera in vilodag

Var hos min underbara sjukgymnast igår och han tyckte det såg bra ut. Men jag fick ett tips, att jag ska lära mig att planera in vilodag i mitt träningsprogram. Jag vet så väl att det är viktigt men när de går framåt och jag utvecklas blir jag så peppad att köra stenhårt så jag nästan glömmer bort att kroppen behöver återhämta sig. När det känns jobbigt inombords är träningen också ett sätt för mig att hålla mig uppe. Genom träningen får jag ut mycket av det som känns jobbigt, men jag kanske ska lära mig att gå en promenad också kan vara bra. Jag behöver inte alltid köra helt slut på mig själv. Så min läxa är nu att planera in en vilodag. Idag har jag bara promenerat! Bra Julia!

Imon tar min fina kusin studenten, ska bli riktigt roligt!

vad gör du för att få bort jobbiga känslor inombords? Hitta något som funkar för dig! Som gör dig peppad och som gör att du mår bra! Det är du värd!



<3 Tjejkusinerna <3

Älska utmaningen!

När benen är på väg att svikta...

Varit ute på en löparrunda nu, Peggy var också med! Körde intervallträning som min sjukgymnast rekommenderat mig. Eftersom att benen ibland kan ge vika om jag springer långa sträckor så har vi kommit fram till att intervaller är det bästa men jag har hela tiden sänkt tiden för då jag powerwalkar! Innan körde jag löpning 3min och powerwalk 2min nu är powerwalken nere på 1min och jag satsar på att förlänga löptiden med 1min!

Ibland när det blir tungt och jag får en snabb tanke om att ge upp, skita i de och bara lägga mig platt på marken. Det är då jag tar fram min mentala styrka, för det är faktiskt en styrka jag har! Annars hade jag aldrig varit där jag är idag.
Jag tänker tillbaka på när jag satt i rullstol, när mina ben inte kunde ta mig fram, när jag inte kunde känna något alls. Då får jag helt plötsligt kraft igen, jag springer!!! Jag rullar inte fram utan jag kan springa, leendet blir så enormt stort då!
Jag skapar också positiva bilder framför mig, bilder om att mina nära och kära står vid vägen och klappar händerna och hejar på mig! För det vet jag ju att de gör, fast där hemma!!! Vilka fantastiska människor det finns!!!

Våga utmana dig själv! Våga heja på dig själv och våga skapa positiva bilder med dig själv!!!


Go Jullan, you can do it!

Älska utmaningen!

Nutidningen

Idag kom Nutidningen ut till ett antal hushåll runt om Jönköping.. Har redan fått helt fantastisk respons på artikeln, det känns så häftigt! Hoppas att den kan inspirera andra människor, både människor i livskriser, de som har sjukdomar eller de som helt enkelt står vid ett vägskäl. Att våga tro på sig själv, att våga satsa! För det är ditt liv det handlar om! Du har möjligheten att satsa på dig själv!

För er som inte fått tidningen i brevlådan klicka här under för att läsa den.
Förlamningen stoppade inte Julia

Vill också passa på att hälsa nya läsare välkomna och hoppas att min blogg kan inspirera!
Finns fler artiklar att läsa och även en helhetsberättelse i kolumnen längst ner till vänster!

Åt sista antibiotikan igår morse så på kvällen körde jag simning, helt underbart att få träna igen!!! =)


Älska utmaningen!

Mors dag

Vill idag skicka en stor kram till min kära mor på mors dag! Du är en fantastisk människa med hjärtat på rätt ställe, du vill alltid hjälpa andra men jag hoppas också att du inte glömmer dig själv! Jag älskar dig så otroligt mycket. Min fina mamma! <3


Mamma & pappa

Efter snart en vecka med antibiotika börjar ja äntligen känna mig bättre! Varit sjuk i snart 3veckor med feber, förkylning och bihålsinflammation. Men de vill ju inte sätta in antibiotika hur som helst, men efter 2,5 fick jag en ganska stor kur, de tredubbla mot vad många andra får och jag börjar äntligen bli bättre! Känns surt när jag kommit igång så bra med träningen, samtidigt som jag påminner mig själv om att vara tacksam, jag är ju inte sjuk alls lika ofta nu som förr! En vanlig biverkning av antibiotikan är att man blir kass i magen och ni som följt min blogg sen tidigare vet ju att magen är en av de men jag fick pga min ryggmärgssakda. Så det har varit några tuffa dagar. Att göra i brallan hör väl inte till vardagen för de flesta, så känslan kan ni bara föreställa er... Men jag vet att när jag fallit ner från trappan är det bara att bygga nya trappsteg, för jag ska klättra uppåt!!!

Jag längtar tills jag kan träna igen, förhoppningsvis kanske imorgon redan? Behöver rensa både kropp och själ ordentligt! Som det är nu kan jag inte ens gå en runda pga magen, de suger riktigt mycket!


Älska utmaningen!


Schweiz!

Igår kväll var jag framme i Schweiz och satte mig på tåget till Baden, helt undernart här! Älskar naturen här i Schweiz och det har börjat blommat och verkligen luktar vår! Väl framme i Baden fick jag tom hjälp av nån konduktör att lyfta av min väska, alla är så trevliga här! Kramade om min älskade barndomsvän hårt hårt!!!! Så glad att träffa henne igen!
För övrigt vann jag ytterligare en match! Jag brukar alltid vilja sitta ytterst i flyget pga rädslan att göra på mig, men denna resa bestämde jag mig för att sitta längst in! I made it! Sååå go känsla! Det blir liksom en känsla av att man räcker fingret lite i smyg till alla trollen!!
Idag ska vi åka in till Zurisch och käka gott, shoppa och bara njuta! Jag tar vara på nuet som alltid och njuter!
Hoppas ni alla där hemma mår bra och får en härlig påsk!

Med kärlek från ett soligt Schweiz!

Ny utmaning, nytt äventyr!

Det är med gnistrande ögon jag ser framåt. Jag har nått många delmål, men jag börjar närma mig ett STORT mål! När jag satt uppe på Huddinge sjukhus, helförlamad från midjan och neråt, frågade jag läkaren när jag skulle kunna spela innebandy igen. Han svarade med en något dämpad ton att det var 50% chans att jag skulle kunna gå igen och då visste man inte heller med vilken begränsning. Men i mitt huvud handlade det inte om jag skulle kunna gå igen, det handlade om när jag skulle kunna vara tillbaka på innebandyplanen!

Tack vare detta stora mål har jag nått många delmål, som jag är enormt stolt över! Det har också givit mig en del bakslag, jag hat skyndat för snabbt och fått en känga rakt i ansiktet. Men jag har alltid rest mig upp, ibland av egen kraft men också med hjälp av nära och kära. För varje gång har det gjort mig starkare, en erfarenhet rikare och en vinnarkänsla av dess like! För mig har det hela tiden handlat om att vinna de där matcherna, för det är så jag tänker. Det är ju jag som har sjukdomarna och ryggmärgsskadan, men de har inte mig och det har drivit mig långt, för aldrig någonsin tänker jag tillåta dem ha mig!

För nästan exakt en vecka sen var jag hos en ny sjukgymnast, givetvis en sjukgymnast med idrottslig bakgrund som förstår vad det handlar om att kämpa sig framåt. De där samtalet hos läkaren för tre år sen där hon inte trodde att jag skulle bli bättre driver mig fortfarande, orden stärker mig mer och mer! För jag ska banne mig visa henne att hon har fel, Julia är inte en person som ger upp.

Som vanligt tog undersökningen och samtalet om min kropp en ganska lång stund, men ett samtal i framtidens tecken! Med hjälp av honom är det tänkt (trumvirvel) att jag till hösten ska spela innebandy igen! Jag vet inte alls hur det kommer gå, kanske fixar jag endast nån period men att jag ens kommit dit att jag ska börja spela är helt fantastiskt! Man ska ALDRIG ge upp, aldrig någonsin!!!!!

Jag har börjat springa ganska mycket nu, visst tar det stopp ibland och jag måste stanna, men fattar ni känslan?! Jag är på väg!!!!!!


En liten liten del av den fantastiska känslan jag har i kroppen just nu,
here I come!!!!

Älska utmaningen!


5-årskontrollen!

Syrran med som stöd och de va superskönt! Det var en intensiv dag med härliga återseenden med personal, fantastiskt att en del fortfarande kommer ihåg mig efter 5år!!! Man blir så varm i hjärtat! De hade tom tagit sig tiden att säga till läkarn att jag inte skulle glömma att komma förbi innan jag åkte hem och säga hej! Ni förstår att jag stormtrivdes där va?! :)

Träffade först sjuksköterskan där vi mest konstaterade saker. Jag har ju haft 2 urinvägsinfketioner under året vilket är vanligt när man tappar sig själv, men hon sa att det inte fick bli fler än så...
Hos arbetsterapeuten pratade vi en del om jag skulle kolla upp med högskolan om det finns andra stolar som fungerar bättre för min rygg.
När jag var hos kuratorn gick vi igenom några av de papper jag fyllt i och det var även nya frågor jag fick svara på, vi pratade även allmänt och mycket om hur jag känner inför att träffa nya människor och vara i grupp pga mina handikapp. Det var samma kurator jag hade när jag låg inne där, det kändes väldigt skönt! Vi pratade också en del om hur jag idag såg på framtiden och hur jag kände för att prata om framtiden. Han tyckte jag hade gjort enorma framsteg och berömde mig! Tro det eller ej men jag är normal som han sa! Haha! Han sa att mina tankar och funderingar är väldigt normalt för människor med liknande skador som jag, framförallt det här med att min ryggmärgsskada inte syns för jag sitter inte i rullstol eller går konstigt...
Hos sjukgymnasten testades känsel, muskulatur mm... Känseln har faktiskt blivit en aningens bättre, helt fantastiskt!!!! Även muskulaturen och balansen var mycket bättre, jag är sååå stolt!!!
Slutprognosen var hos min läkare, en helt fantastisk sådan!
Han tyckte mina resultat var helt fantastiska, vilka framsteg jag gjort på dessa fem år, framsteg man aldrig ens kunnat drömma om! Muskulaturen, balansen och känseln har blivit bättre!
På grund av att spasticiteten är kvar ska jag nu testa en medicin för detta, har testat den i några veckor nu och den funkar kanon, känns skönt! Är ju ganska anti mediciner men när de hjälper och inte ger biverkningar är de ju kanon! Skulle detta inte funka sen finns de två andra alternativ, en annan medicin eller så kan man testa att spruta in botox i benan var tredje månad. Hoppas jag slipper detta!
En mycket positiv dag!

På förelsäningarna sitter jag ofta och spelar spel på mob, detta gör jag för att kunna koncentrera mig och ta in det som sägs på föreläsningarna, jag känner mig så respektlös, men kuratorn förklarade detta för mig!
På grund av all värk så finns det hela tiden i mina tankar. Det går inte att tänka nu ska jag inte tänka på hur ont jag har, för då tänker man på det ännu mer. Jag behöver då något som i stället "slår ut" mina tankar om värken vilket jag gör genom spel på mob!

Läkaren sa också att sätter man handen på en platta rycker handen ifrån då den är varm och det gör ont, medan jag inte kan ta bort handen. Min värk är alltså bestående.

Vilka härliga besked ändå, jag är så enormt tacksam för alla som hela tiden stöttar mig! FANTASTISKT!

Pratade även med neurologen om min epilepsi idag, och jag kommer från med ikväll öka min medicin, först på kvällarna i fem dagar och sen även på morgonen... Hoppas de inte blir för mycket biverkningar!

Gjorde ett skolprojekt, vi skulle lära oss PIM och skulle då göra om ett lärandeminne,
detta blev mitt.

Att lära sig gå som vuxen


Älska utmaningen!

5-årskontroll

Snart beger jag och syrran oss till Universitetssjukhuset i Linköping för 5-årskontroll.. Det blir en intensiv dag som kommer vara både spännande och väldigt jobbig. Jag kommer att träffa sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, sjuksköterska och läkare. Alla var och en för sig, sen sammanställs allt innan jag träffar min läkare. Jag ska få träffa läkaren jag hade när jag låg inne där för fem år sen, känns jätteskönt och som en stor trygghet att få träffa samma läkare, jag har ett stort förtroende för honom. Jag är också enormt tacksam att syrran tar sig tid och följer med mig dit, många minnen kommer komma upp. Både härliga minnen och jobbiga minnen!
En dag som denna är jag så känslig för det mesta, helt galet hur kroppen funkar! Ringde en ny sjukgymnast idag som min napprapat rekommenderat och han sa att han hade lång väntetid, inte fören i slutet av april. Han sa att jag kunde ringa och kolla med en annan på samma företag ifall det var kortare väntetid där.. Detta fick mig att börja storböla, det är ju absolut inget att böla för!!! Men så är det dagar som dom här...! 



<3 Syskonkärlek <3

Peggy ska vara hos min svägerska Bella idag, betyder jättemycket! Peggy älskar att vara där borta! Idag har hon varit extra gosig, känner hon på sig att jag ska på nåt jobbigt idag?

Nähe, nu gäller det att tagga till och jag är besluten på att göra grymma resultat på sjukhuset idag!!!!

Älska utmaningen!

Tacksam!

Jag har så mycket att berätta men vet verkligen inte vart jag ska börja, så det blir som det blir helt enkelt!!!

Det har hänt så mycket sen sist jag skrev, nästan bara positiva saker, det känns så fantastiskt härligt!!
Först och främst vill jag tacka Lina för en underbar helg, en sån fin vän är du! Jag kan dela allt med dig, sorgsna som glada stunder, en äkta vän helt enkelt!


Du min vän i livet.

Jag blev tillfrågad att utbilda mig till instruktör för BUL1 (Barn och ungdomsledarutbildning steg1), vilket jag tackade ja till.. Känns som en fantastiskt härlig utmaning och bara saken att jag vågar tacka ja till saker som har med framtiden att göra, det känns stort!
Jag har också blivit tillfrågad att hålla ett litet föredrag till hösten på sjukhuset för ungdomar med diabetes och dess föräldrar, känns riktigt häftigt och inspirerande! Att jag ska få dela med mig av mitt liv och förhoppningsvis inspirera andra!

Damerna kommer kvala till elitserien, vilket känns riktigt häftigt!!!!

För att dra lite sjukdomshärligheter har nu min invaliditet ändrats. Jag har fått ytterligare troll i kroppen som gör att jag inte kan tömma urinblåsan ordentligt utan får tappa mig. Men detta har jag gjort i ca ett år, men försäkringsbolagen är ju inte de snabbaste.. Men från tidiagre 43% har jag nu 45% invaliditet... Jag skrattar lite granna när jag tänker på hur mycket av kroppen det är, för jag känner mig för det mesta faktiskt inte alls så sjuk!

Hade en riktigt skitdag igår, började känna att trollen rockade loss i ryggen så jag började mina olika ritualer jag brukar göra för att underlätta värken. Promenad, vila, utsträckning. Men inget funkade... Gick här hemma å grimatiserade, till slut sa Jonas till mig att ta en smärtstillande tablett. En av de stärkare, som alltid brukar hjälpa. Men denna gång kände jag inte ens av den. Jag gick och vilade i sängen och det blev bara värre. Till slut skulle jag ta mig upp ur sängen, men det funkade inte. Försökte rulla mig på sidan som jag gör när det är tyngre dagar med värk, men jag kom inte ens på sidan... Med gråten och rädslan i rösten ropade jag på Jonas och han lyfte mig upp, resten av kvällen stod jag upp. Livrädd för att inte kunna ta mig upp igen. Efter ett tag valde jag att ta två tabletter som gör att musklerna ska slappna av, ingen skillnade alls. Så till slut tog jag ytterligare en smärtstillande och efter ett tag en sömntablett. Många hade nog vid det laget åkt in till sjukhuset, men jag vill bara inte in där... Känns som jag spenderat tillräckligt många timmar där. Mår bättre idag men måste ta smärtstillande med jämna mellanrum och kan knappt böja ryggen.
Men jag lever och är glad för det, jag har det galet bra ändå!!!!


Kärlek

På måndag ska jag på min 5årskontroll i Linköping, börjar faktiskt bli lite nervös, men vet att de är helt underbara där uppe! Hoppas på goda resultat!

Jag är så glad över mitt liv, över alla människor jag träffat och alla som hela tiden finns runtomkring mig! Jag är så lyckligt lottad!


Att förkasta innehållet

Jag skulle vilja förkasta innehållet i min ryggmärgsskada. Det gör ont som allra mest i nacken och ryggen, men idag värker det i de flesta lederna. Tanken slog mig att jag inte kommer ihåg hur det var att inte ha ont, men jag slog snabbt iväg tanken för den ska inte få ta för stort fäste i mitt liv. Det ger liksom ingen go känsla. Trollen i kroppen verkar ha haft fest idag, men jag får inte vara med, jag får bara ta baksmällan för hela högen. De fortsätter leva på där inne i min kropp..

Natten är utanför dörren och trollen festar fortfarande på i min kropp. Det gör ont, glas som slängs i golvet, det dansas och skriks och jag är den isolerade väggen.
Kanske skulle jag festa till det med en av de starkare smärtstillande idag, men jag vägrar ge upp ännu. Oftast väntar jag med den starkare smärtstillande tills jag knappt klarar av att hämta den själv utan Jonas får hämta den med ett glas vatten för att jag ska bli människa igen. Men han sover borta i jobbet, så kanske skulle jag lägga en bredvid sängen för att vara på den säkra sidan?! Skola imon och jag vill absolut inte missa det. Värken är som ett timglas. Vänds inte glaset töms all min kraft att orka med värken och jag får ta hjälp av annat. Men jag är glad, det är inte ett timglas mot livet, utam faktiskt mot min värk som en del av det jag fick med mig för att leva kvar här. (Påminner mig själv om att vara tacksam)


Men för att återknyta till rubriken, om jag förkastar innehållet i min ryggmärgsskada, innebär det då också allt det jag lärt mig om mig själv, om andra och om livet? Antagligen...
Det är ändå en stor del av den jag är idag, en del av min livsberättelse. Jag vet faktiskt inte om jag vill vara utan de delarna som format mig till den jag är idag.



Peggy går efter mig, lägger sig där jag lägger mig. Tittar på mig med sina rådjursögon och jag gosar ner mig med henne under täcket. Fina Peggy, älskade vovvevän! Du gör min ensamhet med värken mindre. Vi kan inte prata, men du förstår mer än vad jag kan ana. Du tvingar mig ut på promenader och busar för att liva upp mig och du lyckas, gång efter gång!

Avslutar med tankar formade till ord:
Jag känner mig som ett glas som haft sprickor men som nu spruckit. Ett glas som ligger söndertrasat på golvet. Det går att limma tillbaka bitarna, men det blir aldrig som förr. Men jag väljer att se klart. Jag väljer att se livet, jag väljer att se glädjen, jag väljer att se mina framgångar, mina steg framåt och att den slitsamma värken idag också är en lärdom. Jag biter ihop och ler, jag vill inte att min värk ska ge människor omkring mig värk i hjärtat. Värken är inne i mig, den har inte mig för det är jag som har värken och jag vägrar låta den spridas. ALDRIG!

Älska utmaningen!

Positivt!

Inser att det var ett bra tag sedan jag skrev här på bloggen. Det känns skönt att jag faktiskt skriver när jag känner för det och inte känner de där måstet som många bloggskrivare verkar känna...

Igår var det 5år sedan jag släppte rullstolen helt! Det var också 5år sedan jag skrev ut mig själv från sjukhuset och blev i stället dagpatient. Mot läkarnas vilja bad jag mamma komma och hämta mig och köra mig till min lägenhet. En lägenhet på tredje våningen utan hiss. I den trappuppgången har det varit många tårar och mycket svett, men upp utan hjälp det skulle jag alltid!!! Tack och lov för trappräckena!!!!
Den 7e januari var det också 17år sedan jag fick min diabetes, jag räknade ut att jag snart är uppe i 300 000 sprutor och blodsockerstick! Slå det ni =)

Det händer mycket positivt i mitt liv nu, jag är så tacksam för det!
Igår fick jag ett riktigt roligt samtal! En sjuksköterska jag haft för min diabetes under tiden jag varit på barn ringde och frågade om jag ville föreläsa på sjukhuset för barn i tonåren med diabetes om hur det är att leva med en kronisk sjukdom, hur det funkar i idrottsliga sammanhang och hur man trots detta kan leva ett positivt liv. Vilken ära! Så mycket som barndiabetes hjälpt och stöttat mig är jag bara så glad att jag kan ge något litet tillbaka! Detta komma ske först i höst så då finns det gott om tid med förberedelse för att det ska bli så bra som möjligt!

Haft lite urinvägsinfektioner och varit sjuk, men jag ser otorlilgt positivt på det! Det var grymt längesen jag var sjuk och de senaste proverna på mitt immunförsvar visade sig vara bättre än nånsin!!!! Helt fantastiskt!

Med innebandyn är det full rulle, jag lär mig så mycket hela tiden och all positiv respons från både föräldra roch tjejerna är så roligt, jag får ju så mycket tillbaka!!!


Foto: Tomas Magnusson

Glöm inte bort!
Älska utmaningen!

RSS 2.0