LivetSomSjuk

Igår morse vaknade jag av att min kära far ringde, väldigt mysigt =) Låg kvar i sängen och snackade om lite allt möjligt och bara njöt av att höra min pappas trygga röst. Han betyder verkligen enormt mycket för mig. Vi har samma humor, samma intressen och nästan alltid samma syn på saker och ting. Ända sedan jag fick min diabetes, då min sjukdomshistoria startade, så har min pappa alltid stöttat mig och alltid funnits där för mig vid sjukhusbesök och alla de gånger jag har behövt ligga inne. Han har lärt mig så mycket och då jag flyttade hemifrån redan vid 17års ålder så visade han mig hur man betalar räkningar, vilka rättigheter man har av de olika försäkringsbolagen, gett mig tips och råd om allt möjligt! Men framförallt har han lärt mig att ALDRIG ge upp! Han har lärt mig att leta efter nya vägar, våga utmana mig själv och kämpa, kämpa, kämpa! Jag är så evigt tacksam för att Du finns min kära far. Orden för kärleken till dig hittar jag inte, för kärleken till dig är så enormt stor.



PAPPA!
Jag älskar dig


Mina helt fantastiskt underbara föräldrar.
Utan Er vore jag inte där jag är idag.
Jag älskar Er.

Älska utmaningen!

Någonstans mellan skogens alla träd
Står jag lika naken som dem
Inte längre några löv som klär

Skriket inom mig ekade
Såsom betongens hårda sida
Precis när vinden smekte min kind

Just när jag skulle lägga mig
Gav vindens smekning mig styrka
Attt resa mig upp

Ist för att vara bakom galler & bom
Gjorde han mig stum
Han förstörde så mycket för mig
Det hade gått längre än ett vanligt hej på dig!

Förstår inte hur det blev som de blev
Hur han i min kropp rev
Varför HON i polisförhöret inte talade sanning
Hon ville väl inte ha en inblandning

Det gör ont i mig att tänka tillbaka
Och vad han i mitt liv ville försaka
Och faktum att han kunde åkt fast
Men hon berättade inget, nej inte ett kvast
Hon valde ist att ha det i livet som en last

Mer om hur det var för mig när jag fick min diabetes kan ni läsa här.
Jag tar idag ca8 sprutor/dag och 8-10 blodsockerprover/dag. Min diabetes har aldrig hindrat mig från att göra saker, jag får bara anpassa det lite. Jag kan inte påstå att jag lider av min diabetes, jag kan ju ändå göra det mesta som alla andra kan!

Vad är diabetes typ 2?
Om man får typ 2-diabetes har kroppens celler blivit mindre känsliga för insulin, och det insulin som kroppen producerar räcker inte till. Det gör att man får för mycket socker i blodet, vilket på sikt kan orsaka att man bland annat får skador på njurarna, ögonen och nerverna.
Typ 2-diabetes är vanligast och kommer oftast i vuxen ålder. Sjukdomen kan vara ärftlig, men kan också bero på vilka levnadsvanor man har. Till exempel kan övervikt, stress och rökning öka risken för att få typ 2-diabetes. Genom att motionera och äta hälsosamt kan man förebygga och i viss mån behandla sjukdomen.

Symtom
Om man får typ 2-diabetes är det vanligt att man

Man kan också få klåda i underlivet och börja se dimmigt. Symtomen kommer ofta långsamt, men en del får inga symtom alls och då är det svårare att upptäcka sjukdomen.

Behandling
Ett första steg i behandlingen är att man ändrar sina levnadsvanor, främst genom att börja motionera och äta sund mat. Man bör också sluta röka. Om inte det räcker för att sänka blodsockervärdet kan man behöva läkemedel för att sänka sockerhalten i blodet och minska risken för följdsjukdomar. Det får man i första hand o tablettform och vissa kan efter en lång behandling av tabeletter behöva övergå till sprutor.

Något som också är viktigt att påpeka är att diabetesen kan vara olika svår för olika människor, vissas är jättesmidig och lätt att ställa in medan andra har större problem. Jag har alltid haft problem med högt blodsocker på monnen, medan någon annan kanske aldrig har problem med det. Det betyder inte att jag missköter min diabetes utan att det är så våra olika kroppar är. Hoppas ni fått lite mer koll på skillnaden nu! Har ni några frågor så bara slänga iväg en kommentar!

Älska utmaningen!

Om jag tappar allt

Det är möjligt att det händer

Håller du då min hand

Och visar vägen för mig

Om min blick inte längre finns

Om mina andetag blir mindre

Öppnar du då mina ögon

Så att jag ser hur jag ska andas

Att minuter kunde vara så långa

Världen stannar visst inte trots att jag är vilse

Jag hör din röst överallt

Visst finns du där?

Efter besöket idag känner jag mig riktigt taggad! Min personliga tränare var kanonbra och jag kände direkt att han visste vad han gjorde! Han mötte mig i entrén med ett leende på läpparna, tog i hand och presenterade sig. Väl inne i hans rum ställer han frågor och jag vet att vissa svar kommer jag få förtydliga, för min berättelse är något utöver det vanliga. Ovanlig, konstig, speciell och med en mängd fakta. Jag vet att jag lätt glömmer vissa saker för det är så mycket att hålla reda på. Jag pratar på och förklarar så gott det går. På mitt sätt. Återigen påminns jag. Vilken tur jag har som kan sitta där, berätta vad jag gått igenom. Jag kunde gå själv in till hans rum, jag skulle tom kunna göra ett skutt, just för att JAG KAN!
Jag tar små pauser för att inte låta för andfådd av allt jag ska hinna med att förklara, givetvis önskar man att han ska flika in med nåt, men han nickar mest.



När vi fått lite bättre klarhet i vad min kropp gått igenom går vi ut till gymmet där jag får göra lite tester vad gäller styrkan i benen. jag tar i för kung och fosterland. Ser nog ut ungefär som när min mage strejkar och jag är på väg att skita på mig. Men jag pushar mig själv till det yttersta, blir sådär härligt röd i hela ansiktet och när han talar om att det räcker så hörs ett ljudligt stön från mig, puh!

Ska dit igen nästa vecka då jag ska göra ytterligare tester då han även ska funderat ut lite mer noggrant hur min träningsplan kommer att se ut framöver. Han säger inte så mycket utan iaktar mest. Jag funderar på vad han tänker? Tycker han jag legat på latsidan, att jag inte tränat ordentligt?

Men min fundering får jag ganska snabbt svar på. Efter sista testet för denna gång yttrar han sig och jag drar en lättnadens suck. Han är imponerad över hur bra jag tränat upp kroppen igen, att jag faktiskt är där jag är. Han berömmer mig men poängterar att jag måste vara försiktig, att jag måste inse att det tar tid och att jag måste inse att min kropp har en skada. Jag nickar och vet exakt vad han menar, men jag vill inte riktigt ta in det. Jag vill inte skylla på min ryggmärgsskada trots att jag tror alla som läser detta tycker JO! Så är det visst! Jag vill inte alltid inse att min ryggmärgsskada gör det svårt för mig att träna som en frisk människa. Jag vill alltid hitta andra ursäkter om jag inte klarar nåt, som att jag tränat för dåligt... För visst är det så?! =)

Jag vet ju att tar jag det inte försiktigt kommer bakslagen, då benen ibland säger ifrån helt. Så ja, han har rätt! Men fan vad det tar emot att säga det!

Älska utmaningen!