LivetSomSjuk

Jag kommer att skriva "När något betyder" i 3 delar. Detta är min första del i en serie som jag hoppas berör. I min sista del kommer mitt syfte med denna serie fram, så för att få en helhet i det hela läs alla tre delar.

Del 1: Att ha något som räddar ens eget liv
Del 2: Att inte bygga livet endast på något som lätt kan försvinna
Del 3: Att se sin identitet i den man är, inte i det man gör

Jag har fallit gång på gång för att jag endast byggt mitt liv på innebandyn. Den var och är än idag mitt liv. Men nu på ett helt annat plan. Jag har alltid haft innebandyn som min hjälp i livet. Den har fått mig att kämpa då det känns som allra tyngst. Inte vill jag väl missa en träning eller match?!

Det finns två saker som gör innebandyn till något speciellt. Dels övergreppen som skedde i tonåren, men även då jag opererades för min tumör och fick komplikation i form av en ryggmärgsskada.
Båda dessa två gör att livet förändras drastiskt, att man inte står på samma ställe som förut. I båda fallen förlorade jag min kropps identitet på ett eller annat sätt.

Jag följer programmet mästarnas mästare som en liten gnu. Jag blir mäkta imponerad av idrottsliga prestationer, det berör mig nåt enormt. Dels för att jag själv tränade väldigt hårt innan min tumör, men också den träning jag fått kämpa med sedan jag fick min ryggmärgsskada. En idrottslig prestation handlar inte bara om fysik utan också om det mentala. Vem klarar av den hårda press som hela tiden finns? Presterar de inte får de inga sponsorer, vilket resulterar i förlorade inkomster.


Denna bilden är något speciellt för mig. Den är tagen inte långt efter att
jag skrivit på kontraktet för JIK.  Vi blev sminkade och stylade med kläder,
för att sedan bli fotograferade för att läggas ut på hemsidan.
Känslan var obeskrivlig, det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

Att som tonåring bli utsatt för sexuella övergrepp är något man aldrig ens kan föreställa sig. Man är i ett stadie där man börjar gå mot vuxenvärlden, man ska hitta sig själv och veta vad man vill göra med sitt liv. jag var inte den snällaste tonåring och mina föräldrar fick kämpa mycket med mig.
Jag kommer så väl ihåg den sommaren då allt hände, jag var så glad över sommarjobbet och tyckte att det var riktigt kul. Men så börjades det, små ord som förvandlas i handlingar. Personen i fråga jobbade jag med (jag vägrar kalla honom för arbetskamrat, kamrat känns så fel). Han är en manipulativ människa med en sjukdom. Går du så långt att du utsätter någon annan för sexuella övergrepp då lider du av en sjukdom. Inget snack om saken. Tyvärr lät jag mig själv tryckas så långt ner att detta skedde i två månaders tid. Hur kunde jag göra så mot mig själv?

Tjejen som sa till mig att anmäla var för stunden min räddande ängel. Hon sa till mig att jag måste berätta och jag insåg för första gången att det som hände inte var mitt eget fel, det var en människa som var sjuk som gjorde detta mot mig. Den kvällen cyklade jag hem och lättade mitt hjärta för mina föräldrar. Tyvärr visade det sig senare, att tjejen som varit min "räddande ängel", inte vågade stå för vad hon sett i polisförhören vilket resulterade i att han aldrig fick sitt straff. Denna sjuka man går fri.

Givetvis erkände han aldrig det han gjort. Men jag fick ändå ett sorts erkännande då jag föll från en stege. Ett blombud kom med en blomma från honom där det stod på kortet att han ville att vi skulle bli vänner igen och han bad om ursäkt om han sårat mig.

Men den störstra frågan som jag fortfarande ställer mig är varför min "räddande ängel" aldrig vågade stå för vad hon sett. Jag lider med de som blir utsatta för samma sak som jag av samma man. Kanske hade man kunnat få ett slut på det.

Jag vet att jag idag inte varit kvar på jorden om jag inte haft innebandyn. Den smärta de sexuella övergreppen orsakat är en smärta som inte ens går att förklara. Jag led av smärtan psykiskt så mycket att jag ibland skadade mig fysiskt för att den psykiska smärtan skulle bli mindre.

Men jag hade mina träningar och matcher att fullfölja. Utan innebandyn hade jag idag varit en ängel.
Innebandyn var min räddning.

Igår var det fullspäckat schema hela dagen! På morgonen spelade mitt lag match, vann med 7-1, riktigt gott! Sen bar det av till Trollhättan för dop! Sen direkt hem till jönnet igen och där skulle vi fira bella som fyllde 25 och Dea som fyllde 28! De hade ordnat trekamp som va kanonkul och alla skulle vara utklädda till något! Mitt lag kom tvåa!
Idag har det varit läger med smålandslaget, jag är helt slut! Varit och köpt mig en godispåse, lite söndagströst...! Min mage är fortfarande kass sen då jag fick i mig mjölk, så här länge brukar de aldrig ta!
So long... Här kommer lite bilder!
Vad tror ni jag var utklädd till?!


Skelett!!




Bella va en tårta, smaskens ;)




Jag och älsk!!

Tack för en härlig dag och kväll alla som varit med!!! Ni är underbara!!!!

Älska utmaningen!!!!!!!!!

I don´t know if I can yell any louder...
Jag har så sjukt ont i hela kroppen, inte ens min starkaste smärtstillande lindrar. Det jag äter verkar ta E4:an ner till tarmen för att sedan få mig att kuta till toan för att inte göra i brallan. Men jag är van, att skita i brallan är inte något normalt för en tjej i min ålder, men för mig är det min vardag. Så ser vissa dagar ut, numera fungerar det bättre, men ibland hamnar det i brallan och i ibland där det ska. Min mage och jag är väl inte direkt vänner och får den tillfälle jävlas den med mig. Kan ni tänka er vilken förndering att som 22år skita i brallan?
Jag mår riktigt illa av värken och det finns inget sätt att lindra den på, idag känner jag mig lite hjälplös. Idag är jag inte den där tjejen som tar allt med en klackspark, idag är jag bara såå jävla trött på de här.